Jag insåg just att om 7 veckor så bor inte jag och Elsa 10 meter ifrån varandra. Den tanken har i stort sett varit min största mardröm sen jag var liten, för jag minns när Elsa lurade mig för massa år sen att hon skulle flytta, och jag verkligen började grina som en liten bebis. Jag hade aldrig någonsin trott att det här skulle inträffa, våran plan var att jag skulle skaffa en studentlägenhet när jag fyllde 18 och att hon då skulle bo med mig några dagar i veckan. Aldrig att vi skulle bo långt ifrån varandra liks0m. Jag blir så ledsen av att skriva det här för jag inser samtidigt att för varje sekund som går, så blir det mindre tid kvar för oss att umgås. Ni ska veta det, att den enda personen som ens fått mig att överlägga att stanna i Sverige har varit Elsa. Inte för att hon sagt att jag inte ska åka, utan för att jag värderar våran vänskap och det vi har, mer än någonting annat. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara mig ensam i ett annat land, inte bara utan min familj, utan också utan min andra halva. Och "ni kommer ju träffas ändå" är inget resonemang, inte när det gäller en person man i stort sett levt med varje dag i hela sitt liv. Jag är så rädd för att bli sådär tom som jag bara blir när jag saknar Elsa. Nu kommer hon inte längre vara några fotsteg bort, utan faktiskt tusentals jävla mil. Jag förstår faktiskt inte hur det här ska gå till, men jag gissar att det är någonting man tids nog skulle behöva gå igenom. Jag trodde bara inte att det skulle kännas så jobbigt som det gör ärligt talat. Trodde aldrig jag skulle gråta så mycket som jag gjort och även gör. Men, jag både hoppas och vet att våran vänskap är så pass stark att den klarar det här, för det finns inget som dödar mig mer än tanken av att förlora henne, min bästa vän. I kindaa love you bro!!!!!!!!