Oftast så är den här staden helt perfekt. Man behöver aldrig någonsin bli uttråkad, det händer saker hela tiden och jag har redan under mina 7 veckor upplevt så mycket jag egentligen brukar göra på ett år. Man slappnar aldrig av utan ser nya saker överallt, allting känns möjligt här borta, en helt annan grej än i Sverige. Folk här är alltid påväg någonstans, ingen kan tänka sig att sitta still, vill ta vara på möjligheterna. Ingen rastlöshet, finns alltid saker att göra och se. Allt går så snabbt, man försöker ta in allt det nya och förstå att det här är ens nya verklighet. Staden sover inte, vaken dygnet runt. Är det inte eifeltornet som lyser på natten så är det någonting annat. Fransktalande människor, överallt. Ger dig komplimanger, ursäktar sig för minsta lilla och erbjuder sig gärna att hjälpa till.

Sedan finns det vissa dagar då den sista platsen på jorden man egentligen vill befinna sig på, är just här i Paris. Man är trött på att stå och trängas med alla sönderstressade fransoser varje morgon. Man vill be alla hålla käften och slappna av, gå lugnare och inte ha så fruktansvärt bråttom. Ingen människa sitter still, någonstans, utan du är alltid i vägen och får varje morgon ett frustande PARDON i nacken. Allt går alldeles för snabbt, hinner inte med. Finns ingen tid att uppleva saker i den takt man vill, pulsen är för hög. Alla fordon kör alldeles för snabbt förbi, tutar alldeles för högt. Man blir trött av att inte förstå ett skit av vad personerna bakom dig säger, trött på att behöva anstränga sig till max för att uppfatta i allafall sammanhanget. Trött på att inte kunna slappna av någonstans, ständigt vara på sin vakt och hålla koll på allt som händer runtomkring. Då är Paris för mycket. Som idag. Man saknar den där tryggheten som inte existerar i det här landet. Man vill hem, hem till Uppsala, hem till sin familj och sina vänner. Man vill pausa för några dagar, samla energi och samla kraft. Vill inte att tiden här ska ta slut, samtidigt som att jag inte alls vill leva utan mina nära. Vissa dagar är extra kämpiga, men är det någonting jag lärt mig här borta så är det att man bara har ett enda val. Och det är att vara stark